Sen var jag lite extra nervös eftersom jag hade haft en blödning på måndagen.

Men vi kom till ultraljudsklinken och fick sitta ner en liten stund.

Vart sen uppropade av en trevlig kvinna som skulle göra själva ultraljudet.

Kändes så konstigt att få göra ultraljud utan på magen då jag innan bara gjort invändigt...

Man kunde snabbt se vårt lilla för rör sig på bilden och jag vågade åter andas igen. Hon matte och kollade så huvud såg runt och fint ut, om man kunde se näsben osv, men vår lilla bebis hade envisas med att stå på huvudet, altså ha huvudet ner mot mitt becken och därför var det svårt att mäta nacksplaten. Hon började trycka och ska på min mage för att deb lilla skulle flytta på sig, men det ända den gjorde var att knuffa med ben och armar och hade inga planer på att vända sig. 

Så hon frågade om vi hade brotom och det hade vi absolut inte, så jag fick gå ut och hoppa i hela korridoren i hopp om att bebis skulle vända sig. Och där och då kände jag plötsligt något som fladdrade till i magen och nästan kiklades och då sa jag till manen "jag tror den vände sig" precis då vart vi in ropade igen och visst hade lilla "Alfons " vänt sig så fin, så visst måste det vart det jag kö de :D jag längtar så så myck till jag kan böra känna sparkar där inne, vet att jag skulle kunna känna mig mycket mer trygg om jag kände nått, men det är bara ha tåla mod och vänta...

Åter till ultraljudet, nu och nacken att mäta jätte bra, så hon mätte och sen satte ho. Sig vid datorn för att mata in svaren från mätningen och från mitt blid prov, det hela resulterade i en risk på 1:20000 och det kändes väldig skönt,

Visst kan det hända mycket på vägen men vi får hoppas på att den nu vill stanna och sen födas som en frisk lite. Bebis!