Men tänk så fel vi hade!

I fredags så mådde jag riktigt bra, jag var glad att jag skulle få hälsa på min syster och att få vara med på hennes möhippa.

Var även glad för att vi i torsdags fick brev från vår klinik att två ägg hade klarat sig efter långtids odling och finns nu i frysen.

Allt kändes plötsligt så bra och den dåliga känslan i kroppen vände till en mer lugn och lycklig känsla.

På fredagen på väg till tåget så var det bil kö, jag känner hur jag börjar stressa upp mig över att missa tåget, helt plötslig får jag som kramp i livmodern och det känns som någon slagit mig hårt, säger det till manen som äger till mig att stressa ner.

Jag får hoppa av längs vägen och springa till en tunnelbana och sen väl framme på centralen får jag springa till tåget.

När jag väl sitter på tåget så släpper det onda, tänker att det det va nog bara för att jag stressade som de gjorde ont.

När jag sen kommer fram till min syster märker jag att det har kommit ut brunt blod med lutinusen, jag blir helt stel i kroppen ( min syster vet inte om vad vi går igenom) ja står bara helt still i bad rummet och tänker varför ska det här hända just nu och här!

Det ända jag tänker på är att jag måste prata med min syster, jag kom ut och hon såg direkt att något va "fel".

Jag berättar allt med att vi går igenom ivf och att vi fick tillbaka ett embryo för 7 dagar sen och att jag börjat blöda.

Hon försöker lungan mig med att man kan faktiskt blöda lite i början av en graviditet vilket hon gjort med båda barnen.

Under kvällen kommer det inget mer blod och jag lugnar mig.

Dagen efter när jag vaknar så ser jag att det har kommit lite mer blod men för söker blunda för det, för i dag är dagen vi ska ha möhippa. Dagen flyter på och jag har riktigt roligt och det blöder knappt något.

På söndag natten vaknar jag av att jag har kramp ner mot livmodern och nu rinner det rött blod.

Försöker lägga undan känslorna tills jag kommer hem.

Tågresan känns som hundra år och när jag väl är hemma så känns det som hela världen rasar, känner mig bara så uppgiven och manen försöker peppa och säga att vi får försöka fler gånger och just den kommentaren hatar jag just nu!

Jag vet inte om jag kommer orka igen, jo visar så säger jag nu så klar jag vill försöka igen, men just nu känns allt bara skit.

I dag har jag haft så fruktansvärt ont som konstant kramp och jätte ont vid vänster äggstock, jag böder fortfarande( 5dagen) och det är inte som när jag har mens, för det  första brukar jag nästan inte ha mensverk sen blöder jag typ 4 dagar. Men nu blöder jag bara mer och mer för varje dag.

Ja vi ska ha kontakt med kliniken i slutet på veckan igen för att se hur allt går och hur vi går vidare...